Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Serie: Hungergames #0
Författare: Suzanne Collins
Utgivningsår: 2020
Förlag: Storyside
Sidor/tid: 19 timmar 27 minuter
Genre: Ungdom, Dystopi
Språk: Svenska
Ljudbok
Inläsare: Kristofer Kamiyasu
Handling:
Hungerspelen är tillbaka! I "Balladen om sångfåglar och ormar" följer vi händelserna som skedde 64 år innan Hungerspelen-trilogin utspelar sig.
Det är morgonen inför slåtterdagens ceremoni, som kommer inleda de tionde hungerspelen. I huvudstaden förbereder sig artonårige Coriolanus Snow inför sitt uppdrag som mentor i spelen. En chans att återfå berömmelse och inflytande. Den en gång så mäktiga ätten Snow har nämligen sjunkit ner i en djup ekonomisk kris, och nu hänger hela familjens framtid på Coriolanus möjlighet att charma, utmanövrera och besegra sina klasskamrater. Så att just hans spelare går vinnande ur hungerspelen.
Men oddsen är emot honom. Han blir tilldelad det förnedrande uppdraget att vara mentor åt en flickspelare från Distrikt 12, sämst av de sämsta. Deras öde ligger nu i varandras händer - varje val som Coriolanus gör kan leda till framgång eller fall, triumf eller förintelse. Inne på arenan väntar en kamp på liv eller död. Men utanför arenan börjar Coriolanus få sympati för sin spelare ... och tvingas tumma på spelreglerna i sin strävan att överleva. Till varje pris.
Mina åsikter:
Uppläsare: 3/5
Karaktärer: 3/5
Handling: 3/5
Världsbygge: 4/5
Intressant: 3/5
Mitt nöje: 3/5
Snabb sammanfattning av vad jag tyckte
Alltså... Jag är så glad över att vara tillbaka i Hungerspelsvärlden, då jag ÄLSKAR originaltrilogin. Men jag måste erkänna att jag blev väldigt tveksam när jag förstod att det skulle handla om President Snow som ung. Jag vill inte får en bredare bild av honom och jag vill absolut INTE ha sympatier för honom. Jag är väldigt nöjd med att han är den onde och att det är fritt fram att hata honom. Så, hur gick det då?
Historien går ganska trögt tycker jag. Det är en massa karaktärer som jag inte har koll på och jag blir inte engagerad i huvudkaraktärerna alls. Snow, ja, man vet ju hur han kommer att bli, men här är han ganska vanlig och alldaglig, jag bryr mig faktiskt inte. Berättelsen verkar vilja visa hans resa in i det kalla och kyligt kalkylerande som senare syns i originalserien. Jag tycker inte det lyckas fullt ut. Jag tror inte riktigt på det.
Förälskelsen som utspelar sig känns krystad och inte heller trovärdig, jag känner ingen kemi där alls. Jag saknar dramatiken och spänningen och de engagerande karaktärerna i Originaltriologin, som jag ändå måste jämföra med. Det känns inte riktigt som något står på spel i den här, för mig som läsare, trots att människor och barn dör som flugor. Det är väldigt mycket karaktärer, många av dem har jag svårt att komma ihåg och placera varje gång de nämns, när de sedan dör är de bortglömda på en gång.
En del negativa tankar har framkommit, fanns det då inget positivt? Jo, först och främst är det trevligt att vara tillbaka i den världen och jag blir sugen på att läsa om de första böckerna. Man får också en bredare uppfattning om Panem som plats och lite mer historia med detaljer som är kul men ibland känns de som lägliga efterkonstruktioner. Jag tyckte det var trevligt att lyssna på boken och det var inte jobbigt alls, så det är definitivt en bok att läsa om man gillar hungerspelen. Men eftersom min kärlek till Hungerspelen är så stor är det svårt att inte känna sig lite besviken ändå, tyvärr.
(Efter att ha sett om filmerna gav boken mig mer än jag trodde. Att se president Snow och veta var han kommer ifrån ger ett nytt perspektiv på saker och ting. Kommer det fler böcker i samma värld, kommer jag definitivt att läsa dem.)
