Serie: James Bond #1
Författare: Ian Flemming
Utgivningsår: 1953
Förlag: Modernista
Sidor/tid: 6 timmar 37 minuter
Genre: Thriller, Klassiker
Språk: Svenska
Ljudbok
Inläsare: Duncan Green
Handling:
För James Bond och den brittiska underrättelsetjänsten kunde insatsen knappt ha varit högre. På ett franskt kasino i Royale-les-Eux måste Bond göra en rysk agent bankrutt genom att spela ut honom vid Baccarat-bordet. Mannen, känd som Le Chiffre, är en av av SMERSH:s (den sovjetiska organisationen för kontraspionage) dödligaste agenter, och han har under åratal varit måltavla för MI6.
Om Bond spelar sina kort väl kommer Le Chiffre med stor sannolikhet att pensioneras av sina överordnade i Moskva. Vad händer om han satsar allt på fel hand?
Casino Royale från 1953 är den inledande romanen i serien om den hemliga agenten James Bond.
Snabb sammanfattning av vad jag tyckte: KAN INNEHÅLLA SPOILERS
Jag har alltid gillat Bondfilmer, men också alltid reagerat över hans kassa kvinnosyn. Filmerna är nog ganska polerade ändå, för efter att ha läst den här boken tycker jag att James Bond är ett riktigt AS. Han är inte alls den charmige agent som han ändå oftast porträtteras som i filmerna.
James Bond är här en arrogant, kedjerökande översittare med katastrofal kvinnosyn. Jag måste få citera några stycken från boken så det verkligen framgår hur illa det är.
För det första blir han förnärmad av att tvingas jobba ihop med en kvinnlig kollega, då kvinnor i stort sett bara är till besvär och bara skall avnjutas som en fritidssysselsättning. Här finns flera saftiga citat att välja bland då han är riktigt förbannad över att ha denna kvinnlig kollega och tänker och tycker en hel del om detta. Men här är ett av dem:
"Det var just vad han hade befarat. Dessa fördömda fruntimmer som inbillade sig att de dög till karlgöra. Varför i helvete kunde de inte stanna hemma och sköta sina pannor och kastruller och ägna sig åt sina kläder och sitt skvaller och låta manfolket sköta sitt i fred."
Sedan visar han sig vara ännu värre när han börjar trivas i hennes sällskap:
"Och nu visste han dessutom att hon var djupt och frestande sensuell men att erövringen av hennes kropp, just på grund av hennes innersta oåtkomlighet, varje gång skulle vara förenad med motstånd och därigenom få en bittersöt, eggande bismak av våldtäkt."
Jag kommer aldrig se James Bond på samma sätt efter den åsikten. Det är inte ok. Sen att han blev dragen i näsan av sagda kvinna känns helt okej, men rättfärdigar inte någonting.
Att Bond verkar rätt blåst och har förlorat i status och karaktär för mig är nog tydligt och jag avslutar boken med en känsla av avsmak. Ändå gav boken mig något då intresset kvarstod genom hela boken trots att den inte var särskilt spännande eller hade mycket till handling. Kanske är det för att jag sett så många Bondfilmer och att det ändå är en svag igenkänning. Jag kommer fortsätta ge böckerna en chans då jag har ett gäng i bokhyllan.
När jag läser undrar jag hur mycket Jan Guillou inspirerats av James Bondböckerna när han skrev Carl Hamiltonböckerna. De har ändå vissa likheter med varandra, till exempel intresset för mat och vin och naturligtvis då det faktum att de är hemliga agenter båda två.
Ett liten sista åsikt var att inläsaren var den tråkigaste på länge, vilket dock blev lite bättre om man höjde hastigheten på uppläsningen en aning.
Du kanske också vill läsa om:
Guillou Jan Coq Rouge (Carl Hamilton #1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar