Tisdagstrion - Vit bokrygg

 

Tisdagstrion är det dags för och idag vill SkrivRobert att vi skall tipsa om böcker med vit bokrygg. Så då är det bara att gå och leta i bokhyllorna efter tre stycken som är värda att vara med här idag. 

Amy Snow, Tracy Rees

Jag minns att jag gillade denna och tyckte den var en perfekt historisk roman som fungerade som en bra verklighetsflykt. Högfärdigt folk, hemligheter och ett mysterium, samt ett spännande persongalleri gjorde detta till en riktigt bra bok

Året är 1831 när åttaåriga Aurelia Vennaway hittar ett övergivet spädbarn i snön på herrgårdens ägor. Hon tar med sig hittebarnet hem, till föräldrarnas stora förfäran. Men Aurelia övertygar dem om att barnet ska få stanna, och hon döper henne till Amy Snow. Amy växer upp bland tjänarna, avskydd av Aurelias aristokratiska föräldrar, men för Aurelia är Amy som en syster. En innerlig vänskap som abrupt tar slut när Aurelia dör, endast tjugotre år gammal, och den obeveklige godsägaren skickar Amy på porten.

Det dröjer inte länge innan Amy får ett paket med ett brev från Aurelia, där hon avslöjar att hon burit på en hemlighet. Från graven skickar hon Amy på en skattjakt som bara Amy kan följa mot en livsomvälvande upptäckt.

Duktig flicka, ont blod, Holly Jackson

Det här är uppföljaren till En duktig flickas handbok i mord. Många har älskat den här trilogin, jag tycker den är helt okej, jag gillar den och fann den lättläst och spännande.

Pip Fitz-Amobi är inte längre detektiv. Tillsammans med Ravi Singh har hon släppt en true-crime-podd om mordfallet de löste, men trots att podden blev viral insisterar Pip på att hennes detektivdagar nu ligger bakom henne.

När Jamie Reynolds försvinner - och polisen inte gör något åt saken - tvingas hon ändå bryta sitt löfte. Om ingen annan tänker leta efter Jamie måste Pip göra det. Hennes sökande avtäcker ännu flera av småstadens mörka hemligheter, och den här gången lyssnar alla på hennes podd. Men kommer hon att hitta Jamie innan det är för sent?

Dorian Greys Porträtt, Oscar Wilde

Jag kan förstå om denna bok kanske inte fick det bästa mottagandet när den kom ut 1890. Den sticker ut lite från många andra klassiker jag läst. Men det kanske är det som gör den läsvärd. Själv fick jag kämpa lite med sättet Wilde skrev, men det är roligt att ha läst boken om denna fåfänga man som inte riktigt var den han utgav sig för att vara. Yta var viktigt för honom... Kan man dra paralleller till nutida manipulerade bilder och fåfänga. Jag tycker det är intressant att diskutera iallafall.

Dorian Gray. Så ung, så vacker, så oförstörd. Det syns inte minst på porträttet som Dorians gode vän, konstnären Basil Hallward målar av honom. När den cyniske och kvicke lord Henry Wotton håller ett tal för Dorian Gray om ungdomens övergående prakt, sår detta ett frö i Dorian: han inser att han sakta men säkert kommer att åldras, vissna och förtvina. Är detta oundvikligt eller går det till något pris att undvika? Och är Dorian i så fall villig att betala det priset?